kluttmamma

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag skulle dra lite historia om mig själv. Anledningen till att jag vill skriva om det är för att det har hänt en del saker i mitt liv som jag vill berätta om. De flesta som jag vet läser min blogg vet om min historia men kanske är det nytt för några av er.

Jag är ju född och uppvuxen i Leksand med mina föräldrar och mina två äldre syskon. Mikael 33 år och Therese 30 år. Min uppväxt har varit bra och har inget speciellt att berätta om den. Min tonårstid var väldigt lugn och gjorde inga bus! Det var nog egentligen inte förrän jag var runt 18 år som mitt vuxna liv började. Jag hade mina första förhållanden och festandet började på allvar. När jag var 21 träffade jag en kille (Danne) som jag snabbt flyttade ihop med och jag blev gravid väldigt snabbt. Så den 11 juli 2002 fick jag en stor pojke som var 57 cm lång och vägde 4770 g. Hugo blev hans namn. Hela graviditeten var som en dans på rosor då jag inte hade några som helst problem med varken halsbränna eller något annat. Förlossningen gick också bra fram till slutet då Hugo blev stressad och så satt han fast så det tog lite tid. I och med att han blev stressad så bajsade han och svalde beck vilket inte är så bra. När han väl kom ut, efter 4 tag med sugklocka, knäckta nyckelben och två barnmorskor som låg på min mage mådde han inte så bra. Dom sprang iväg med honom och kom efter ett tag och berättade att han inte mådde så bra och att dom var tvungna att åka med honom till Falun till barnkliniken. (Jag födde i Mora och där har dom inte någon barnklinik). Vi fick endast se Hugo i dörröppningen när han låg i en kuvösvagn med massor av slangar och grejer på sig. Jag skulle kliva upp ur sängen och titta på honom men eftersom jag hade blödit en del så svimmade jag och ramlade i golvet. Det enda jag minns att jag såg var att Hugo var en pojke då jag såg en snopp! :-)
Vi blev kvar en stund i Mora då jag var tvungen att bli sydd osv och så var det så bråttom att få iväg Hugo så vi kunde inte åka med. Efter några timmar fick vi åka en ambulans till Falun för att träffa Hugo. Men när vi kom dit var det kaos på barnkliniken. Alla sprang runt och var stressade. Jag hörde att en sköterska sa till en annan att det var jättestressigt för de hade fått in ett akut barn som var jättedålig. I efterhand vet jag att det var Hugo hon pratade om. Vi fick se honom en kort stund men sen ville dom att vi skulle följa med in i ett rum där vi fick prata med en läkare som förklarade att Hugo inte mådde så bra. Under tiden vi sitter där och pratar hinner mamma och pappa komma dit. Danne hade nog förstått allvarlet med det hela och ringt till dom under ambulansfärden. Medan vi pratar med läkaren ringer det till honom. Han blir allvarlig och säger att vi måste gå till Hugo nu om vi ska hinna träffa honom. Jag fattar ingenting vad han pratar om men i den chock som jag förmodligen var i så hängde jag bara med. En sköterska lägger Hugo i mina armar och då har de kopplat bort alla slangar och apparater. De frågar om vi vill döpa honom... Jag fattar verkligen ingenting. Vadå döpa? Det gör man väl inte här och nu? Min pappa svarade att det vill vi göra vilket var tur. För i efterhand så ville vi så klart döpa honom. Han skulle ju dö... för att bli döpt måste man göra det innan man dör. Så de döper honom lite snabbt där i min famn och han tar sina sista andetag! Min kära pojke är död... han blev endast 12 timmar gammal. Timmarna efter han avlidit spenderar vi i ett rum där vi får hålla i honom, klä på honom osv. Jag orkade ingenting så pappa skulle sätta på Hugo en blöja och lite kläder vi haft med oss. Efter ett tag så la vi honom i en säng som de skjutsade iväg honom i. Han skulle förvaras i ett kylrum. Dagen efter fick vi se honom en sista gång. Då hade även min bror och syster kommit. Han låg i den säng vi la honom i dagen innan. Men har var alldeles vit, kall och hård. Pappa kände på honom och sa att näsan var lite varm så han sa att jag kunde känna på den. Det var nog det jobbigaste tillfället i mitt liv! Att se sin älskade son ligga där nedfryst och död!
Men trots allt så går livet vidare... även om jag då inte trodde det. Jag mådde nog förvånansvärt bra efteråt. Men min omgivning var nog rädda att det skulle komma senare. Visst har jag varit ledsen och gråtit många timmar men livet går faktiskt vidare. Hösten blev ganska jobbig och jag träffade en ny kille tillfälligt och jag blev gravid igen. Hade tänkt göra abort för jag visste inte om jag skulle klara av en graviditet 5 mån efter att Hugo dött. Men jag fixade inte att göra abort heller. För när jag gjorde ett vaginalt ultraljud och såg ett hjärta slå så kunde jag inte ta bort det! Graviditeten var jobbig rent känslomässigt men jag mådde fysiskt jättebra. Den 4 sep 2003 föddes Linnea, 50,5 cm och vägde 3767 g, med planerat kjejsarsnitt i Falun. Hon mådde jättebra och jag hade blivit mamma för andra gången! Var så glad, den här gången hade allt gått bra och hon levde!! Min lilla tjej börjar bli stor och ska börja förskoleklass i höst! Herregud hon ska fylla 6 år i höst! 
Sommrarna är alltid de som är jobbigast då de påminner mig om Hugo. Att vara gravid är inte en dans på rosor längre för mig utan mer som en lidelse för att komma till ett mål, att föda ett friskt och levande barn! Därför vill jag skriva det här så att alla förstår att varför jag kanske har mina tankar om förlossningar osv. Tanken är nu att jag vill föda det här barnet vanligt men oron och rädsla kan ta över och då ska jag snittas igen. För att föda barn måste man vara psykiskt stark och om jag inte kan vara det under en hel förlossning så vill jag bli snittad. Men det är inget jag kan förutsäga hur det blir.. men min dröm är nu att föda vanligt och få en revansch! Och jag hoppas att Mattias kan vara stark och hjälpa mig igenom den här graviditeten även om det kan vara svårt för honom att förstå hur jobbigt det faktiskt är för mig! Jag försöker vara positiv men det är omöjligt alla dagar och ju längre i graviditeten jag kommer desto jobbigare blir det. Men jag ska fixa det här och föda ett friskt och piggt litet barn!!

Ja det var en del av mitt 28 åriga liv. En del som genomsyrar hela mitt liv och kommer alltid att göra det. Den 11 juli varje år är en jobbig dag men jag gör ingen stor grej av det mer än att jag gärna vill besöka graven i Leksand och få tillåtas vara ledsen. Men nästa dag brukar vara som vanligt igen...